De första kriterierna för att diagnostisera Marfans syndrom fastslogs 1986 i Berlin. År 1996 tog man fram nya kriterier i staden Gent i Belgien, de så kallade Gent-kriterierna. De reviderades 2010 och går nu under namnet Gent 2-kriterierna. Det finns tusentals olika varianter av mutationer, men varje person har bara en sjukdomsorsakande mutation.
Hos människor med Marfans syndrom finns en mutation i arvsanlaget (genen) FBN1 som finns på kromosom 15 (15q21.1). Genen styr bildningen av proteinet fibrillin, som ingår i kroppens bindväv. Bindväv finns i hela kroppen och består av tunna hopflätade trådar som håller de olika organen på plats. De håller samman muskler, leder och skelett samt fäster hjärtklaffar och ögonlinser. Förändringen i genen leder till att bindväven försvagas.
Fibrillin har en struktur som liknar en av kroppens signalsubstanser kallad TGF-β (transforming growth factor beta). Forskning pekar på att en del av symtomen vid Marfans syndrom orsakas av en defekt reglering av TGF-β.
Mutationer i generna för TGF-β:s receptorer, TGFBR1 och TGFBR2, orsakar Loeys-Dietz syndrom, en sjukdom med symtom som liknar de vid Marfans syndrom.
Genetisk undersökning
Gentest görs genom att man anlayserar blod från ett venöst blodprov. Kostnaden för detta ryms inom ordinarie sjukvårdsavgift. Det är ett stort jobb att hitta mutationen. Man får resultatet efter cirka tre månader om man är den första personen i familjen som undersöks och efter en månad om mutationen redan är känd och man vet vad man söker till exempel när man gör testet gällande ett barn och där förälderns mutation redan är funnen.
Gent 2-kriterierna för diagnostisering av personer med Marfans syndrom
För att diagnostisera en person med Marfans syndrom kombinerar man olika symtom. En person behöver inte ha alla symtom. Gent 2-kriterierna lägger tyngdpunkten på två symtom:
1. att aortan antingen utvidgas eller att dess väggar delat sig (aortadissektion) och
2. att ögonens linser hamnat på sned (linsdislokation).
Till detta kommer en lista med egenskaper som ger ett visst antal poäng per symtom. En grundfråga är om någon i den egna familjen redan är diagnostiserad med Marfans syndrom, då krävs mindre för att ställa diagnos.
Om någon i familjen tidigare har Marfans syndrom krävs följande för att en person ska få diagosen
• att personens linser är snedställda
eller
• att aortan utvidgats
eller
• att den sammanlagda poängsumman bland övriga symtom är minst 7.
Om ingen i familjen tidigare har Marfans syndrom krävs följande för att en person ska få diagosen
• att personens linser är snedställda och att aortan antingen utvidgats eller att kärlväggen delat sig
eller
• att aortan antingen utvidgats eller att kärlväggen delat sig och att man genom gentest fastställt mutation i genen FBN1
eller
• att aortan antingen utvidgats eller att kärlväggen delat sig och att den sammanlagda poängsumman bland övriga symtom är minst 7.
eller
• att personens linser är snedställda och att man genom gentest fastställt mutation i genen FBN1.
Övriga symtom
Handleds- och tumtecken – 3 poäng
Handleds- eller tumtecken – 1 poäng
Bröstbenet buktar utåt (pectus carinatum) – 2 poäng
Bröstbenet buktar inåt
(pectus excavatum) eller bröstbensasymmetri – 1 poäng
Felställning av hälbenet och nedsjunkna fotvalv – 2 poäng
Vanlig plattfot – 1 poäng
Ansamling av luft i lungsäcken (pneumotorax) – 2 poäng
Utvidgning av bindvävshinnor runt
ryggmärg och ryggvätska (duraektasi) – 2 poäng
Lårbenets ledkula ligger
djupt i höftbenet (protrusio acetabuli) – 2 poäng
Kortare överkropp än underkropp och
längre armspann än kroppslängd utan allvarlig skolios – 1 poäng
Ryggradskrökning (skolios eller torakolumbar kyfos) – 1 poäng
Minskad sträckförmåga i armbågen – 1 poäng
Bleka ärrliknande strimmor i huden (striae) – 1 poäng
Närsynthet över 3 dioptrier – 1 poäng
Mitralisklaffprolaps – 1 poäng
Ansiktsdrag (minst tre av fem): lång skalle (dolikocefali), nedåtsluttande ögonlock, insjunken ögonglob (enoftalmi), tillbakadragen underkäke (retrognati), underutvecklade kindben (malar hypoplasi) – 1 poäng
Skäl för genetisk undersökning
Om en person har ett uppenbart ”marfanutseende” och tydliga synliga tecken eller tecken som tydligt syns hos släktingar är det inte så angeläget att göra en gentest. Om det däremot är en ung person där man ännu inte kan se så många kliniska tecken, eller som egentligen inte har några symptom, då kan ett gentest vara bra.
Man vet också idag att det förekommer individer som har alla eller väldigt många kliniska tecken (till exempel kroppslängd, ryggradskrökning, högt gomvalv) men som sedan inte visar sig ha genfelet. Då kan det vara bra att få visshet.
Gentest kan också vara bra för någon som har misstänkt Marfans syndrom och som vill bli förälder. Testet kan också vara värdefullt för att skilja Marfans från Loeys–Dietz syndrom.
Det är också bra att göra en genetisk undersökning för att identifiera syndromet hos nära släktingar. Då kan man börja undersöka hjärta och aorta hos släktingar där mutationen identifieras och därmed förebygga allvarliga, akuta hjärtkomplikationer hos dem.
Risk för förvirring
Man kan ofta få fullständig klarhet efter ett gentest men det kan även uppstå förvirring. Det finns många andra tillstånd som också har mutationer i FBN1. Vissa av dem är mycket olika marfan, till exempel vissa typer av dvärgväxt. Alltså ska man innan man bestämmer sig för att göra testet noga tänka igenom hur jag själv kommer hantera att jag kanske inte kommer att få fullständig klarhet. Det kan vara svårt att förstå det ganska svårtolkade resultatet och att ta med provresultatet till en läkare på vårdcentralen som inte har specialkompetens inom genetik är ingen idé. Man måste vara förvissad om att det finns en genetikspecialist som kan hjälpa en att förstå redan innan man bestämmer sig för att göra testet.
Ärftlighet
Ärftlighetsgången vid Marfans syndrom är autosomal dominant. Detta innebär att om den ena föräldern har sjukdomen, det vill säga har en normal gen (arvsanlag) och en muterad gen (förändrat arvsanlag), blir risken för barnet att ärva sjukdomen 50 procent. De barn som inte fått den muterade genen får inte sjukdomen och för den inte heller vidare. Hos ungefär tre fjärdedelar har syndromet nedärvts från en av föräldrarna.
Hos ungefär en fjärdedel har förändringen i genen uppkommit som en nymutation (en förändring av arvsanlagen uppträder för första gången hos personen själv och är inte nedärvd från någon av föräldrarna). Föräldrar till ett barn med en nymutation har därför i princip ingen ökad risk att på nytt få ett barn med sjukdomen. Den nyuppkomna förändringen i arvsmassan hos barnet blir dock ärftligt, och som vuxen riskerar hen att föra den muterade genen vidare till sina barn. Även då är ärftligheten 50 procent.
